Dаωіо

Varje dag som går ger mig tankar som talar om för mig hur drömmen om min framtid ser ut.
Ibland kan de se olika ut men oftast är det i princip samma sak.
Varje dag avbryts mina framtidsdrömmar av saker jag har upplevt, sånt som jag saknar, sånt som jag vill uppleva igen och sånt som jag nästan kan ha mardrömmar om.

Jag blir inte av med Förr, den dåtid som en gång har präglat mitt liv. Den finns fortfarande kvar hur mycket jag än vill bli av med den och börja på nytt, varje dag.
Kanske är det inte meningen, kanske ska det vara så förbannat klyschigt att jag ska bära med mig min historia som erfarenhet och härliga minnen.
Men det stannar ju inte där, minnena blir en åtrå till något som aldrig kommer igen och erfarenheten, ja den säger mig ju bara att "allting löser sig men oftast på ett riktigt djävulskt vis".

Flertalet gånger har jag börjat om med saker och ting och iblad tillochmed allting på en gång. Trots det så faller jag sakta tillbaka till nåt gammalt skevt mönster. Det kanske inte syns, men det känns. Håren i nacken reser sig och det pirrar från tår till axlar...

Jag antar att det är sån jag är. Jobbar mycket och hårt men ändå latast av alla. Osocial trots att jag träffar tonvis med folk varje vecka, pratar och skojar om allt och inget...

Minsta lilla smak av nåt gott och jag vill genast ha resten också!
Sparsam i sinnet men ingen koll på ekonomin... och jag vet inte vad jag sparar till, det har jag aldrig vetat. Kanske är det därför jag på senare tid har tyckt sparandet verka meningslöst och därför istället använt pengarna, lite väl mycket så att man helt plötsligt sitter utan pengar helt. Ja men då känner man ju sig som femton igen, jaha, då minns man igen..
Sällskapssjuk varje kväll, ändå flyttar man ut i skogen där det inte finns en enda människa, jag är ju trots allt folksskygg också!

---

Ibland går det veckor utan att man hör ett enda ord, och det efter att det sista man hörde var att "det mås inte bra nu". Klart man oroar sig, varje dag. Det får jag leva med för jag är en av de få som faktiskt förstår, att det är bara så det funkar, en dag kan man ställa oron åt sidan igen och nuta, tills nästa omgång kommer.

---

Jag har faktiskt en ny blogg, jag skulle ju börja om på nytt, igen...
Nah, fick väl "hemlängtan" antar jag :)

Varje dag tänker jag på dig
Dig som ännu inte uppenbarat sig
Spanat lite men inget napp
Hoppas nu på en vacker julklapp
Men vem är du som jag av Tomten vill ha
Tänk så fint det skulle va´
Men chansen är väl inte direkt stor
Jag får väl nöja mig med ett par skor
:)
God Jul!

Du behövs i mitt liv. Du är min séle som hindrar mig från att trilla ner i avgrunden. Du är mitt ljus som jag följer. Du är vattnet som håller mig vid liv. Du är min ängel i en värld av demoner. Du får mina fötter att stå på jorden. Du är den enda jag alltid kan lita på när andra sviker. Utan dig vore jag inte den jag är, om jag ens fanns.

Man läser om det, man hör om det, man ser andra vara med om det, men man förväntar sig aldrig få uppleva det själv. Jag pratar om alla de saker som folk tror sig komma undan ända tills de dyker upp utanför dörren. Ju äldre man blir så börjar man dock förstå att man kanske får ta del av de flesta av dessa upplevelser vare sig man vill eller inte. Det kan ta tid för vissa, för andra kanske allt kommer tidigt i livet, men någon gång händer det.
2005 trodde jag var mitt värsta år! Men jag börjar förstå att det förmodligen aldrig tar slut med jävligheter i världen, det kommer alltid nytt. Visst, kalla mig pessimist, men jag ser faktiskt det goda också. Det är bara så svårt att riktigt känna det goda när det onda är så tydligt.
Generellt så har 2006 varit ett bra år, och Juni månad har utan tvekan varit den underbaraste. Juli däremot, trots det fina vädret, har fått mig att känna sympati med södra sveriges gräsmattor då de inte har fått en droppe regn på hela månaden. Jag känner mig lika vissen. Man sliter som ett djur och har knappt tid med nåt annat och knappast ork till det. Det enda man får som tack är pengar.. Men ibland undrar man vad fan man ska med dom till? När får man det som man verkligen önskar sig, det som man har längtat efter i hela livet?
Jaja, snart går vi in i en ny månad, kanske kan det ge nåt positivt i det privata och sociala.
Det är iallafall tur att det finns människor som är så fulla av positiv energi så att man bara inte kan stå emot. Om det inte vore för det "folket" så vet jag inte vad som hade hjälpt.

Drömmer samma drömmar nu för tiden. Om och om igen, nästan varje natt. Det är olika saker som händer men det är samma handling på nåt vis. Samma personer som är med och historien har samma poäng. En av personerna i drömmen finns i mitt liv i verkligheten, men poängen är så overklig och osannolik så jag kan inte tänka mig att berätta det. Fast ibland vill jag det, men det är nog inte bra. Men vad betyder drömmar egentligen? Det finns ju folk som tror sig veta sånt men kan man verkligen lita på det de säger? Om jag hade berättat för en sådan person om min dröm och han/hon hade sagt att det är en dröm som förmodligen kommer att slå in i framtiden, så vet jag inte om jag hade trott på det. Vill jag tro på det? Allra mest skrämmande hade det ju dock varit om de hade sagt så och det sedan verkligen HADE slagit in... Otäckt..

Pratade med en vän i helgen.. Han sa att det är första året någonsin som han faktiskt inte vet vad han ska göra till hösten/vintern. Förut har han alltid haft året planerat framför sig, men nu finns inga planer och det är lite nervöst, menade han. För min del så har det ju hänt förut att jag inte haft några planer, bara idéer. Oavsett hur det har varit så har det nog aldrig blivit som det var tänkt. Detta året är jag nog dock mer kluven än någonsin. Jag känner att tiden springer iväg och något måste hända. Ungefär som om man vore 30 och inte hade en aning om vad man vill göra i livet. Visst, man har ju några små planer men inga som håller i längden.. Det är kanske det som är problemet med mig, jag ser kanske för långt framåt. Kan ibland tänka att "det och det kan man ju inte hålla på med i 30 år eller när man är 45"..
Måste vara fel att gå och tänka på det antar jag.. Det lär ju vara mera spännande att inget veta :)

Vad är det vi gör med vårt samhälle, med våra liv och våra kroppar? För att inte tala om vår gemensamma boplats i detta universum. Var har allt positivt tagit vägen, var är all kärlek som en gång framhävdes som det viktigaste av allt i världen?
Med risk för att låta som en miljöpartist och kanske en 70-talshippie, så ser det fruktansvärt mörkt ut när man ser på vår planet. Vi förstör allt det fina för att vi vill ha mer pengar och makt och så vidare.. För att inte tala om hur vi lever våra vardagliga liv.
Som alla brukar säga: Det var bättre förr!
Förr var det kanske stress inför skörden eller slakten men nu stressar vi för att hinna göra allt våra chefer säger åt oss att göra för att vi i slutändan inte ska bli satt på backen utan lön att betala vår mat och vår hyra med. Vi byter ut arbetare mot datorstyrda prylar, halverar produktionskostnader, bygger snabbare bilar, betalar räkningarna när vi vill, tar mediciner mot vårt sönderstressade inre och tycker att allt detta är något bra, för vi tjänar massor av tid som vi i teorin kan spendera med våra nära och kära.

Men stannar man upp för bara en sekund och tittar runt sig så ser man att det bara är vi som stressar. Regnet och snön faller precis lika långsamt som den alltid har gjort, solen går upp och vandrar på himlen innan den går ner i precis samma takt som den alltid gjort, gräset växer i samma hastighet och får samma grönfärg som den alltid fått, flyttfåglarna flaxar fortfarande söderut på hösten. Så varför måste vi stressa och effektivisera allting när resten av världen går i samma takt som den alltid har gjort?

---------

Nu är det väldigt svårt att få ut allt som rör sig i huvudet. Jag får akta mig för vad jag skriver så att jag inte sårar någon.. Ja, jag vet, det låter ju helt fel kanske, men det är ju så samhället är. Man får ju inte tycka vad man vill, man får åtminstone inte yttra sig om det. Ibland känner man att man har ögonen på sig, ögonen på vad jag har för åsikter. Så om jag skriver en dag att jag inte tycker om gula blommor på våren så kanske jag får äta upp det imorgon, trots att jag är en person som ständigt ändrar mig. För nästa dag kanske gula blommor är det bästa i mitt liv. Har man inte rätt att ändra sig då? Varför frågar jag ens.. Det ska väl ingen annan jävel bestämma om vad jag får göra och inte göra. Egentligen så ska alla skita i det, egentligen så kvittar det vad man gör i livet, bara man gör vad man själv vill.. Så kan jag tycka många gånger iallafall. Jag menar, vem fan bryr sig om du kör 30 km/t för fort på en landsväg en vacker dag.. ? Ja idag hade säkert många tyckt att du var riktigt dåre som inte borde få köra bil, men om du frågar någon om 50 år så skiter väl han/hon i det! Så varför bry sig? Ibland vill man göra det, verkligen! Alltså skita i allt och bara göra vad man känner för. Hmm, ja det låter som om man precis har fyllt 13 och ska göra uppror mot sina föräldrar kanske, men tänk efter. Vad spelar det för roll? Du lever en gång, inte fan ska man då behöva leva efter direktiv från några gamla tjocka gubbar som har fått i uppdrag att bestämma våra öden. Mmm, men sen kommer det dagar då man har ett slags samvete som hindrar en från att göra det man vill. Man blir uppfostrad till någon och gör man inte som den personen borde göra enligt uppfostrans regler så får man dåligt samvete. Samtidigt kanske man är en annan person, vissa dagar, som jobbar rakt emot de reglerna och vill skita i det och göra något annat. En skum hjärna kanske man kan säga, fast jag kallar det nog en normal hjärna. Allt detta leder bara samma eviga och utnötta fråga. Vad är meningen med livet?
Frågade sig verkligen folk sig det förr i tiden också? Vem vet, men jag tvekar.
Ja, nu har jag verkligen slängt ut en dubbelmoral-skylt över huvudet på mig själv. "Förstör inte vår planet och stressa inte" samtidigt som jag säger "Skit i allt och bryt mot regler". Haha, ja som jag också sa så är jag mer kluven än någonsin och jag ändrar mig från dag till dag, men tydligen även från minut till minut. Det får man ta, det jag skriver här är så jäkla spontant så det kan inte bli annat än rörigt.

Tittade tillbaka lite på mina tidigare bloggar och dagboksinlägg och jag inser att jag bara gnäller hela tiden. Vissa kallar det depression, men det tycker jag låter förjävligt. Haha, nej jag vill hellre påstå att det bara är dagens sanning som skrivs ner, sen att det är så negativt är ju inte mitt fel. Men jag är inte så tråkig och "blue" som jag kanske låter. För det är ju bara här som mina tankar hamnar, jag är inte den som sätter mig och pratar med någon om problem och världsliga problem i badkaret :)
Om det är nåt som jag saknar så är det gamla tjejkompisar som man hade när man var yngre. Sådana man kunde få en stunds kramande av när man behövde det. Numera så ska ju allt vara så jävla allvarligt. Träffade en "gamling" igår, en som verkligen fortfarande är samma gamla underbara person medans en annan knappt kommer ihåg hur man ska uppföra sig gentemot den. Minns knappt vad vi hade för relation och vet absolut inte vad vi har nu efter alla år isär. Sånt är svårt, man kan ju inte heller bara klampa in i deras liv och och tro att man har en given plats där, i synnerhet inte när de har kommit så långt i livet, familjelivet kanske man ska säga.

Hade velat ha en extra sovplats som gav en gnutta närhet och lite värme när solen inte lyser i ens liv.

Du är fortfarande en av alla de som står på jorden. Skillnaden är bara att du står så nära mig. Kanske är det därför jag inte vågar flytta på mig. Kanske är det därför jag inte sprider ut mina vingar och flyger iväg. Det måste vara fel. Om du så mycket som tittar på mig så skäms jag och tittar ner i marken. Det borde inte vara så. Det är jag som ska hålla huvudet högt och du som ska se upp till mig. Men du håller i något, och jag kan inte lämna platsen utan det. När får jag tillbaka mitt hjärta?


När löven faller ner
När rosor vissnar
När färgerna gömmer sig
När värmen blåser iväg
När solen går ner
När fåglarna tystnar
När vattnet kallnar

Då reser du dig
Då blommar du för mig
Då rodnar du så rött
Då värmer du mig
Då lyser du upp tillvaron
Då hör man din ljuva stämma
Då badar jag i dig

This is not a political mather, so much as a ethical mather.
This is not just about saving the beautiful nature or some birds, this is about killing your children or let them live.

This is a qoute from a website called www.climatecrisis.net .... I recommend you to check it out!

"Carbon dioxide and other gases warm the surface of the planet naturally by trapping solar heat in the atmosphere. This is a good thing because it keeps our planet habitable. However, by burning fossil fuels such as coal, gas and oil and clearing forests we have dramatically increased the amount of carbon dioxide in the Earth's atmosphere and temperatures are rising.

The vast majority of scientists agree that global warming is real, it's already happening and that it is the result of our activities and not a natural occurrence. The evidence is overwhelming and undeniable.

We're already seeing changes. Glaciers are melting, plants and animals are being forced from their habitat, and the number of severe storms and droughts is increasing.

	The number of Category 4 and 5 hurricanes has almost doubled in the last 30 years.
	Malaria has spread to higher altitudes in places like the Colombian Andes, 7,000 feet above sea level.
	The flow of ice from glaciers in Greenland has more than doubled over the past decade.
	At least 279 species of plants and animals are already responding to global warming, moving closer to the poles.

If the warming continues, we can expect catastrophic consequences.

	Deaths from global warming will double in just 25 years -- to 300,000 people a year.
	Global sea levels could rise by more than 20 feet with the loss of shelf ice in Greenland and Antarctica, devastating coastal areas worldwide.
	Heat waves will be more frequent and more intense.
	Droughts and wildfires will occur more often.
	The Arctic Ocean could be ice free in summer by 2050.
	More than a million species worldwide could be driven to extinction by 2050.

There is no doubt we can solve this problem. In fact, we have a moral obligation to do so. Small changes to your daily routine can add up to big differences in helping to stop global warming. The time to come together to solve this problem is now - Take Action !!"

So, what are you doing to save this planet, to save our lifes? ´Cause that is what this is about.
Don´t you want to live? Don´t you want your children to have a planet like we had?
You all need to see Al Gores DVD.
Maybe, and hopefully, you will realise that we all need to change.

Am I not supposed to get what I want, what I need ?
I was cryin´ when I met you
Now Im tryin´ to forget you
I got nothing...
Baby, I´ve been here before
I´ve seen this room
I´ve walked this floor
Halleluja

Jag tror att jag äntligen är redo för en egen blogg.
Jag tror att jag äntligen är redo att lämna de fjortis-communitys some präglat mitt tidigare bloggande.

Enjoy!